Är ni redo för en utförlig beskrivning av min senaste vecka? Dåså. Låt mig börja från… onsdag!
Som ni vet började jag försöka öka mitt vattenintag redan från tisdagen. Jag fick höra att kisset knappt skulle synas i toan efter utfört arbete, så jag försökte verkligen. Onsdagens vattenintag var knapert, ungefär 1 liter. Hur hinner folk dricka? I alla fall. Efter jobbet möttes Sini och jag upp på Costa för att försöka skrapa ihop någon typ av framtida resa. När vi anländer till Costa ser vi att Asta sitter där också så hon fick vara medsittare till våra planer. Vi bestämde oss i alla fall för att vi ska åka en weekend till Skopje i april! Så nu har vi bokat hotell och jag ska ansöka om semester i veckan. Trots att det bara är två dagar jag ska be om att få vara ledig känns det lite läskigt, jag har ju nyss börjat där! Håll tummarna för att de tycker att det är okej.
Torsdag: Samma urusla vattenintag som dagen innan. Suck. Hämtade mitt pass i Valletta på morgonen och blundade cirka 15 gånger i taxin påväg dit och till jobbet efter pga. dödsångest. Chauffören tog mitt “JAG MÅSTE VARA PÅ JOBBET SENAST 9 GAAAHHHHHH” på blodigt allvar och körde som om att han aldrig sett en stoppskylt i hela sitt liv.
Fredag: Samma urusla vattenintag som dagen innan. Dubbelsuck. Nerverna börjar krypa i kroppen. Jätterolig dag på jobbet med hur mycket aktiviteter som helst! När vi kom på morgonen hade vårt kontor flyttats ner till 4e våningen, så vi har fått ett helt nytt, LJUST och luftigt kontor. Det är så himla fint! På lunchen hade vi bjudit in en stand up-komiker från Skottland (tror jag!) och vi alla på kontoret var inbjudna till att se hans show under lunchen. Så rolig! Efter jobbet hade de omvandlat Friday Beer till Funky Friday och det var. Så. Coolt. Redan innan vi kommit in i hissen hörde vi musiken dunka och väl uppe möts vi av en DJ som bara spelar Camilla-musik. LOVE IT! Det var ett helt bord fyllt med Corona-flaskor, en craft beer-station och alla kylskåp var smockfulla med öl och vin. Vid 18-tiden levererades 100 pizzor i alla olika smaker och ja… det var en hel fest som jag bara skulle ha ÄLSKAT att delta i! Men med 21,1 km i baktanke avstod jag allt och jag är numera känd som “the girl who doesn’t drink”. HA. Vi får väl se…
Efter det åkte jag hem till Øystein och Anita, som hade anordnat ett get-together med alla Sidekicks för att fira att Anton var i stan. På ön. Kontinenten?
I alla fall. De utförde övertalningsförsök efter övertalningsförsök till att få mig att bara ta eeeeeeeeen drink, men vi vet alla hur det skulle ha slutat om jag hade gjort det, så jag valde att stå fast vid mitt nej. Kände mig som super woman. Vid 23-tiden åkte jag hem och sov. Kul tjej. Men var faktiskt trött. Plus att jag ville vara fräsch dagen efter, för vi skulle dricka kaffe med Asta vid 10.
Lördag: Kaffe med Asta vid 10. Och jag var sen. Jippi. Hade planerat en lugn och avslappnad promenad till Balluta för att inte överanstränga (eller anstränga över huvud taget) mina ben, men med tanke på att jag lämnade lägenheten 10 minuter innan avsatt mötestid, osminkad och stressad, slängde jag mig på en cykel och cyklade för glatta livet. Vi satt och drack kaffe i ett par timmar tills Sini behövde gå för att möta sina föräldrar som kom över helgen. Så Asta och jag gick till Paceville och köpte oss en till kaffe. Sen gick vi ner till vattnet och satte oss i solen. Tack Malta, för att du är så fantastiskt vacker! Resten av eftermiddagen spenderades med att stretcha, kolla på Lost, äta middag och förbereda inför söndagen – halvmaratondagen. Gah!
Söndag: 05.45 ringde klockan och jag var lite för trött. Kände genast att detta kan aldrig gå vägen. Men jag följde min egen plan till punkt och pricka. Drack 4 klunkar kaffe och åt min vanliga (sjukt goda) frukost (bestående av havregrynsgröt, chokladproteinpulver och jordnötssmör. I know!), tog två värktabletter för mina knän, klädde på mig både ben- och knäskydd, träningskläder och varm hoodie. Sedan cyklade jag ner till Balluta för att möta de andra. Och när jag gjorde det kom all energi rusande till kroppen. Energi och nervositet! Vi knallade till Sliema och tog bussen till Mdina. Allt var sjukt bra arrangerat och det är enda gången sen jag flyttade hit som jag ser ett officiellt event som faktiskt är bra organiserat. Kudos, Malta!
Väl framme började vi med att ställa oss i toalettkön. Vad annars, liksom. Vi stretchade och hade oss efter, hoppade runt och var helt uppspelta. När det drog sig mot starttiden blev vi ombedda att gå till startlinjen. Sagt och gjort. Strax innan startklockan ringde sätter jag i mina hörlurar och bestämmer mig för att fokusera. Men det enda jag kan fokusera på är att den ena hörluren bestämt sig för att sluta fungera precis just då. Great. Jaja, tänker jag, jag får väl springa med musik i ena örat bara. Det går lika bra det. Startskottet går och vi alla klämmer oss igenom startgrejen (har helt tappat namnet på den nu). Vi är igång, YES! Hinner jag tänka, innan min andra hörlur bestämmer sig för att sluta fungera också. Jag övervägde för en sekund om jag bara skulle vända tillbaka, tänkte att detta händer inte. Men jo, mina kära vänner. Det hände. Jag har sprungit 300 meter och båda mina hörlurar slutar fungera. Det är alltså 20,8 km kvar och jag har ingen musik. Nåväl, tänkte jag medan jag klämde mig igenom horden av joggande människor. Det är bara att köra.
Så det gjorde jag. Jättemycket. Det var jättejobbigt! Efter kanske en kilometer ser jag ryggen på en tjej (Graziella, tack och lov för namn på tröjryggar) som håller ett sjukt bra tempo. Jag tänkte att om hon håller detta och om jag kan hålla mig bakom henne hela vägen borde jag klara mitt mål. Men efter ca 4 km ramlar hon framstupa! Jag hoppas allt gick bra för henne, jag stannade inte för att se vad som hände. Egoistiskt nog visste jag att om jag skulle stanna skulle jag inte fortsätta. Så jag sprang vidare och efter vad som kändes som en hel evighet tänkte jag bara att “faaaan vad jobbigt detta är, vi borde vara klara snart”. När jag lyfter blicken ser jag en distansskylt. 10 km. Kul. Inte ens halvvägs. Men då hade jag sprungit förbi pacern som signalerade att om man följde honom klarar man att springa på 1.55. Det kändes ju trevligt! Mindre trevligt när de sprang förbi mig mot slutet när det var kanske 6 km kvar, men i samma stund sprang jag förbi Viktor, så det var ju en vinst i sig måste jag ju säga.
När vi hade sprungit förbi Msida marina sa mina ben nej. De sa bara att “nu orkar vi inte mer alls så nu slutar vi springa och börjar gå istället” sa de. Min hjärna svarade med ett “men för i helvete, det är 3 km kvar, skärp er för fan” (ja, jag gillar att svära) och benen svarade “HA” och började gå. VA!? Utan att hjärnan godkände. Är det ens möjligt? Tydligen. Det här med att man börjar springa på automatik är en myt tror jag. Det hände INTE mig ska jag säga. Varenda steg kändes och svar tvungna att styras. I alla fall. Så där är jag i Ta’ Xbiex och går. Blir omsprungen av halva Malta. LOL, så kände jag. LOL. Springer ett par meter, går ett par meter. Så fortsätter det hela vägen till Sliema. Där får jag en klapp i ryggen och hör en gubbe säga “ge inte up nu, kom igen! Jag har varit bakom dig hela vägen, vi är snart framme!”. SÅ GULLIGT! Jag började springa och sprang hela vägen till mållinjen. Vilken fantastisk människa han är, han som klappade mig på ryggen. Han förtjänar en extra medalj för den hjälteinsatsen!
Vill ni veta min tid? Freaking 1.57.32! Och då gick jag lite! Nästa gång. NÄSTA gång ska jag springa hela vägen, springa snabbare och vara lite starkare!
Jag gick i mål på 1.57.32. Jag har aldrig varit mer stolt över mig själv någonsin.
