Jag är äntligen tillbaka i bloggen! Jag vet inte om ni noterat min radiotystnad de senaste dagarna, men jag har knappt vågat röra min blogg. Den har nämligen varit hackad!!! Och det upptäckte jag på ett mindre trevligt sätt, nämligen när jag visade bloggen för Annica. De sista orden jag nämnde innan hon klickade sig in via Google var “det är verkligen inget speciellt, jag skriver bara om mig själv”. Klick. Porr. Supermycket porr. “Inget speciellt, skriver om mig själv”. Nej – jag är inte en hemlig porrmästare med visuell content på min publika blogg. Jag är hackad. Eller – var. Mycket viktigt. Var. Nu är jag inte det längre, tack vare våra programmerare. Tydligen hade servern där denna blogg låg, tillsammans med många andra, blivit hackad. Så de har manuellt gått igenom HELA koden och sedan flyttat över min blogg till en annan server. Ren och fin ligger den nu och bubblar av energi!
Så nu, mina kära vänner, kan jag äntligen återgå till att beskriva mina dagar in i minsta detalj! Kul va?
Så för att återuppta where we left off så åt jag middag med Annica i tisdags på Cuba i Sliema. Det var verkligen mysigt, hon är himla trevlig! Vi sa att vi ska köra en till middag nästa vecka också, det ser jag fram emot! I onsdags träffade jag Gabbe på Estilo och igår var jag och fixade håret i Naxxar. Jag kom till den fantastiska slutsatsen att det nog är en bra idé att GÅ hem därifrån, vilket jag upptäckte inte alls var lika lätt som jag först tänkt mig. Allt börjar bra, jag knappar in på GPS’en för att se om det finns en smart genväg, vilket det givetvis fanns. Så full av mod börjar jag knata på oupplysta gator utan trottoarer. När jag kom till den riktiga huvudleden mellan Naxxar och San Gwann, där gatan är trång, totalt oupplyst och trottoarlös började tvivlen komma. Kanske var det inte en sådan bra idé ändå, nu när allt kommer omkring.
Efter en snabb avstämning med GPS’en lovar den att genvägen hägrar inom kort, så jag fortsätter. Svänger av. K O L S V A R T. Verkligen. Och totalt öde, sånär som på ett par supertomma bilar parkerade vid sidan. Så jag slår på ficklampan på telefonen, ringer Henrik för moraliskt stöd och plockar fram GPS’en igen för att se om detta verkligen är korrekt. Japp, det är det, menar den. Så jag fortsätter på denna exemplariska våldtäktsväg. Känner en liten nervös hjärtklappning när jag ser att det gömmer sig något fabriksliknande bakom en snäv kurva. Fortsätter förbi. Går i 10 goda minuter och pladdrar nervöst med H, som knappt hör vad jag säger. Jag minns att jag sa att om det här hade varit en skräckfilm hade samtliga tittare kastat popcorn på skärmen och suckat över att “hur kan man vara så korkad att man går på en oupplyst väg för att Google maps säger det? Det är som bäddat för katastrof!”.
Sedan tar det tvärstopp. Det är någon som har satt upp en stor, hög grind rätt över vägen och låst den med hänglås. Ja, det är sant. Så jag fick snällt gå hela mardrömsvägen tillbaka till huvudleden igen. Och vet ni vad som händer då? Jo förstår ni, mitt batteri har blivit helt dränerat av all multitasking, så den dör.
“Positiva tankar”, säger jag till mig själv. “Jag vet i alla fall var jag är!” Så jag tog ton och började sjunga högt på Pinks “So What”-låt, som följde takten till mina snabba steg alldeles utmärkt. Och 30 minuter senare var jag hemma!
Jag säger då det, egna covers vid vägkantspromenader is the shit! De tar en långt snabbt!
Okej, så helgplaner. No0pe! Ikväll ska vi äta pizza, det har vi bestämt. Och imorgon ska jag springa 18 km. Annars vet jag inte, och det passar mig perfekt. För helst av allt skulle jag bara vilja vara klädd i pyamas, nedbäddad i soffan och kolla på film, äta godis och mysa med Henrik. Men vi får se!
