Man ska aldrig önska för mycket!

Borde sätta en varningsflagga på mitt depp-inlägg från gårdagen. Ber tusen gånger om ursäkt för det, haha!

Gårdagskvällen vara så jäkla… hysteriskt rolig och random (säkert helt fel ord, men kan inte komma på bättre) att jag blev upplyft för resten av veckan, minst! Vid typ 19.30 bytte jag om och gick ut för att springa. Kände mig supertaggad för att ta den långa svängen via Msida och hela den vägen, så jag började springa i godan ro och såg verkligen till att hålla ett lugnt och jämnt tempo så jag skulle orka hela vägen. Och det gick såååå bra, hade så mycket energi och när det blev jobbigt fortsatte jag ändå och, fan vad bra det gick. Fram tills jag kom till kattparken i Sliema.

Det började dugga lite och jag började le som ett fån och tänkte lyckligt att jag i flera dagar har velat springa i regn. Men ju mer minuterna fortskred, desto mer började det regna. När jag var i Balluta hade duggregnet eskalerat till ett ordentligt hällregn och när jag kollade upp såg jag att alla hade tagit skydd under allt som kunde erbjuda någon typ av skydd och jag insåg att jag borde göra det samma – det fullkomligt rann vatten om mig. Så jag klämde mig in i en liten telefonkiosk och stod där jättelänge. Insåg ganska snart att det inte skulle sluta på ett bra tag så jag såg över mina alternativ:

  1. Stå kvar i telefonkiosken som en idiot och vänta på att regnet skulle sluta (oklar tidsperiod)
  2. Bita ihop och springa hem (20 minuter, risk för vattenskadad telefon)
  3. Uppsöka första bästa vän (ja, Sini bor i närheten, 5 minuter)

Jag valde det sista. Så jag gömde telefonen innanför kläderna, tog ett djupt andetag och rusade som en vettvilling till Sinis lägenhet. Började ringa på och ringa på och ringa på tills Basti öppnade. När jag kom upp stod de där som två frågetecken och sen kom de till min undsättning med handdukar och torra kläder. Tack gode gud för fina vänner!

15 minuter senare hade regnet slutat och jag kunde bege mig hemåt. När jag nästan kommit hela vägen bort till vårt kontor hör jag hur en orkester spelar och jag fastnar snabbt mitt i St Julians orkester-feast. Jag kunde inte göra annat än att bara stå där och skratta, allt var så komiskt och roligt.

Min fantastiska löptur fick ett snöpligt slut i alla fall, men jag kunde inte vara ledsen för allt var så in åt helvete roligt!

När jag kom hem var jag så hungrig så jag glufsade i mig massa mat och sen kände jag hur slut jag var, så jag tvärdog i sängen på två sekunder. Slut som artist. Imorse gick jag dock ut och gjorde något oplanerat försök till PW/jogging/lyktstolpslek. Ja, jag vet faktiskt inte vad jag gjorde, var så jäkla trött så jag gjorde typ allt på samma gång. Blev givetvis pannkaka, men här sitter jag, alldeles vid liv och allt, så jag är glad och tacksam!

Idag är det FREDAG i alla fall och det känns skönt. I nuläget känner jag bara att jag vill sova precis hela kvällen, natten, morgonen och dagen imorgon. Men jag är övertalad att gå med ut på en AW efter jobbet, så det blir en snabb sväng ut med mina kollegor, men sen ska jag hem. Hem och sova.

Men för att inte tråka ut er alldeles slutar jag skriva nu och önskar jag er en fin helg!

This you can't recover

Andra inlägg du kanske gillar

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *