Ibland blir det inte som man tänkt sig

Jag skulle kunna spendera hela det här inlägget med att klaga, vara arg och ledsen. Det skulle jag egentligen vilja göra, för man kan aldrig få nog av att älta när man har ont. Och jag är en riktig baddare på att älta.

Men just nu känner jag att det inte kommer göra varken till eller från. Allt har redan tänkts om och om igen och igen den senaste veckan och allt har redan blivit sagt. Beslut har tagits och saker har flyttats. Hjärtan har krossats, plåstrats om och spirat av hopp, för att sedan krossas igen. Det slutgiltiga beslutet kom som en knytnäve i magen och mitt innanmäte har nästan varit i kramp av all sorg jag känt de senaste dagarna.

Och så får det vara. Jag har dragit alla klichéer som finns, tiden läker alla sår, det är en ny dag imorgon, många fiskar i havet osv osv. Och visst är det så. Det finns ingen anledning att gråta, vara arg eller ens tänka mer på det. För det är över. Och det finns inget jag kan göra åt det. Det får göra ont hela vägen tills det inte gör det längre. Det kommer ändå inte ändra faktum.

Livet är fan inte rättvist ibland, men allt sker av en anledning. Nu får vi se vad framtiden har i sitt sköte för lilla mig, tänk om det finns riktigt stora planer i beredskap?

För faktum är att vad som än händer kommer solen alltid att gå upp imorgon.