Jag känner att jag börjar komma in i cyklandet nu. Idag hade jag inte dödsångest en enda gång, varken till eller från jobbet. Kanske börjar bilisterna vänja sig vid min ostabila och svajiga cykling?
Igår var en härlig dag. Efter en mycket motig och trött start tog jag mig ändå ut och sprang förvånansvärt bra. 11,5 km blev det i alla fall, men jag känner att jag är ovanligt trött efter ett par veckor med minimal ansträngning på löpfronten. Att jag ska ta mig runt halvmaran på max två timmar är ett mål som är utfluget sedan länge. Det kommer bara inte att hända. Att jag tar mig runt är stort nog, och så är det med det. Efter löppasset tog vi oss i kragen och hade storstädning hemma. Dammade, städade, skrubbade, dammsög och våttorkade. Det hänger över mig att fönstren måste tvättas men det får fanimej vänta till en varmare månad. Nu är det för kallt.
Efter städningen mötte jag Stephanie på en kaffe på Costa. Vi satt i två timmar och pratade om allt mellan himmel occh jord och drack cappuccino. Helt klart en winner-dag!
Igår hade vi AC:n på hela dagen. Eller rättare sagt – tre AC på hela dagen. Uppe i köket/vardagsrummet, i gästrummet och i vårt sovrum. Hela dagen. Det var nästan så jag kände mig otacksam när jag under städpasset klämde ur mig att nu var jag svettig. Jag skämdes! När man för en gångs skull inte fryser så att både händer och läppar är blå så ska man minsann klaga åt andra hållet istället. Men det var skönt, det måste jag erkänna. Jag drog ner AC:n till 18 grader senare men då var det så uppvärmt att den bara underhöll den värmen. Så skönt! Men jag stängde av allt innan vi gick och la oss, någon måtta får det väl vara med elektricitetslösandet kände jag. Så imorse var det lika bitande iskallt som vanligt. Men en helg av härlig värme är inte att förkasta!
Jag har förstått på min kära familj att jag skött mitt bloggande uselt. Jag har nämligen inte skrivit ut i förväg att Henrik fyllde år i fredags, och de var inte nöjda med min miss. Med ens inser jag hur beroende man faktiskt är av internet. Jag har också svårt att komma ihåg födelsedagar och skulle jag inte bli påmind på ett sätt eller ett annat skulle jag aldrig komma ihåg att gratta folk! Men vissa undantag förstås. Såna datum man exempelvis lärde sig på automatik innan internet fanns. Det var tider det.
Idag efter jobbet tog jag en långprommis efter jag ätit. Jag hade min syster på tråden och vi pratade i över två timmar. Av någon anledning brukar våra samtal alltid spåra ut och det brukar vanligtvis sluta med att tårarna rinner av för mycket skratt. Oftast skrattar vi åt saker som inte ens är roliga. Så kul är vi!
